Naturliga fiender för den afrikanska elefanten

Den afrikanska elefanten har inga allvarliga naturliga konkurrenter i skogen. Men på savannen konkurrerar den om födan med flera andra stora tjockhudingar, t.ex. noshörning och buffel. Det händer ofta att elefanterna jagar iväg noshörningar, bufflar och vårtsvin från sina vattenhål. De stora rovdjuren är farliga endast för mycket unga elefanter som kommit bort från sina vuxna kamrater. I allmänhet drivs såväl lejon som hyenor och vildhundar bort av de vuxna elefanterna om de kommer för nära en hjord. Med övriga djur lever elefanten i fridfull samexistens.

Elefanten angrips av en mängd olika parasiter, av vilka tsetseflugan är en. Larverna hos en del tvåvingar (Diptera) infesterar elefantens fötter.

Under de senaste årtusendena har människan varit elefantens enda verkligt farliga fiende. Under en längre period har den afrikanska elefanten utsatts för en hänsynslös jakt, för att människan skulle kunna komma åt dess elfenben. År 1830 hade boerna utrotat elefanten fullständigt i Kapprovinsen, utom i två små områden, Addo och Knysna. Dessa områden är idag nationalparker. Fram till 1885 hade boerna utplånat nästan alla elefanter söder om Zambesifloden. I Öst- och Centralafrika gjorde afrikaner, araber och europeer gemensamma ansträngningar att utrota elefanterna i sin konkurrens om det värdefulla elfenbenet. År 1901 träffades en överenskommelse mellan de olika kolonialmakterna att försöka kontrollera jakten, men denna hade föga effekt. Man har beräknat att det årligen sköts 17 000 elefanter i Öst- och Centralafrika under åren närmast före 1950. Tyvärr har inte den allvarliga okontrollerade jakten upphört. Efter en lugn period på 1960- talet och början av 1970-talet, sköt tjuvjakten återigen i höjden.