Sociala förhållanden för den afrikanska elefanten
Den afrikanska elefanten lever i matriarkat. Den mest stabila sociala enheten är hondjursfamiljen som består av en eller flertal gamla honor med sina avkommor i ett flertal led. Eftersom alla tjurar lämnar denna hjord efter könsmognaden, innehåller den inga vuxna handjur. Hjorden består alltså av vuxna hondjur, som alla är nära släkt med varandra, eftersom hjorden rekryteras inifrån; inga utomstående hondjur släpps in. Den äldsta kon är i allmänhet hjordens ledare (matriarken). Hennes auktoritet ifrågasätts inte, och vid hennes död tillfaller ledarskapet den äldsta av hennes döttrar.
Ibland inträffar det att flera sådana här släktgrupper förenas till mycket stora hjordar, ibland upp till ett tusental djur. Det kan inträffa när det mycket lokalt förekommer någon rik födokälla, som samlar elefanterna.
Den unga hanelefanten lämnar, som tidigare nämnts, sin moderhjord i 8 till 13-årsåldern. Han uppsöker då andra ensamma hanelefanter och kan även slå sig ihop med betydligt äldre elefanttjurar. Dessa ungkarlsflockar utvecklar sin egen sociala hierarki, till stor del baserad på ålder, liksom hos hondjursgruppen. De har kontakt med hondjuren endast när någon av de senare är i brunst. Då kan stridigheter uppstå mellan handjuren inom samma flock, men oftast är ju rangordningen fastställd redan på förhand. Läget blir dock ett annat om flera olika tjurgrupper sammanstrålar i samma hondjursgrupp. Mycket dominanta tjurar har dock kontakt med flera olika ungkarlsflockar för att stadfästa sin dominans i ett större sammanhang. Överhuvudtaget är banden i ungkarlsflockarna inte alls permanenta som de är i hongruppen, utan hanelefanterna kommer och går i de olika grupperingarna. Man finner även solitära tjurar men ofta är det fråga om äldre djur. Ett speciellt fenomen är de så kallade "adjutanterna", yngre tjurar som under långa perioder åtföljer en och samma äldre, och ofta mycket dominant tjur. Exakt vad dessa djur har för relation vet man dock ännu inte.
När en tjur börjar bli så gammal att tänderna börjar svika honom, och därmed krafterna, eftersom han inte längre kan skaffa sig tillräckligt med föda, lämnar han det sociala livet helt, och blir en enstöring tills döden inträffar. Den åldrande och döende honelefanten stannar däremot kvar i sin hjord ända tills hon dör. Efter det hon uppgivit sin sociala roll som ledare, går utvecklingen mot slutet dock mycket snabbt. I umgänget med artfränder använder elefanten främst snabel, betar och öron för att uttrycka sina sinnesstämningar. Huvudets enorma storlek, vars visuella effekt ytterligare förstärks av de stora öronen, används i stor utsträckning vid fastställandet av den sociala rangen, och för att sätta sig i respekt hos andra. Sålunda reser elefanten på huvudet när den vill imponera på eller hota en motståndare. Signalen förstärks om öronen spärras ut åt sidorna.
Kommunikation mellan djuren spelar en stor roll i det sociala livet hos den afrikanska elefanten. Därvid har djuren stor användning av sina utmärkta sinnesorgan och sina goda möjligheter att uttrycka sina sinnesstäm ningar. Luktsinnet är gott, och spelar en viktig roll vid igenkännandet av olika individer. Urin, spillning, könsorgan och sekret från tinningkörtlarna bildar ett komplex av luktinformation och social stimulus, som följer elefanten under hela dess liv. Akustiska signaler är också väsentliga. De innefattar en stor variation av ljud för olika situationer, som kan uttrycka·en mängd olika sinnesstämningar och meddelanden. De är särskilt viktiga för kommunikation över större avstånd, men används även för t.ex. sammanhållningen av hjordens medlemmar när den sammanstrålar med andra hjordar, t.ex. vid ett vattenhål. Trumpetandet är en signal som ofta används av ledarhonan just för att hålla ihop hjorden. Det används också för att återkalla medlemmar av hjorden som strövat iväg på egen hand. Trumpetande av ett annat slag, uppblandat med gälla skrik, används vid hot och även vid ren attack. Äldre tjurar markerar träd med sekret från sina tinningkörtlar, de river också av barken av träden som ett slags markering. Regelrätta revir har dock inte elefanterna.
Vid en konflikt mellan två elefanttjurar, löses denna ofta genom en helt ritualiserad strid, och endast sällan trappas denna upp till en helt hämningslös kamp. Huvudet och snabeln spelar den viktigaste rollen vid den ritualiserade st riden. Djuren griper tag i varandras snablar och söker pressa ned varandras huvuden. Denna kraftmätning föregås ofta av en omgång huvudskakningar. Honelefanter inlåter sig i sådana här aktiviteter endast före puberteten. Som vuxna visar de inget intresse för att slåss. Handjuren, å andra sidan får en ökad aggressivitet efter könsmognaden, vilket gör dem farliga att ha i zoologiska trädgårdar. Allteftersom betarna växer till, kommer de att spela en allt större roll i tjurarnas kamp om dominans. Vid ritualiserade strider används de knappast alls, men vid fullt upptrappade tvekamper, som ofta gäller tillgången till ett hondjur i brunst, är betarna synnerligen farliga vapen.
När en elefant anfaller på fullt allvar, sänker den huvudet med betarna riktade rakt framåt och snabeln lagd åt ena sidan. Hondjuren slåss endast när de försvarar sina ungar, varvid de också använder betarna. Dessa används även för att köra ut icke önskvärda inkräktare, eller för att driva undan konkurrenter från andra hjordar, t.ex. vid ett vattenhål. Elefanterna har även signaler för underkastelse. De innefattar sänkt huvud, presentation av bakdelen och tillbakavikande av öronen, som läggs tätt pressade mot kroppen. Slutligen kan den underlägsne lägga spetsen av sin snabel mot den dominantes läppar, varvid den senare reser huvudet, skakar öronen och rör vid bägge tinningarna på den underlägsne. Antagligen är någon form av luktinformation involverad här.
Under en strid hålls de små ungarna alltid inne i mitten av honhjorden för att skydda dem. Man finner i övrigt en mängd exempel på ömsesidig hjälp hos elefanterna. Ungar som fallit ner i gropar eller hålor hjälps upp, och om de sover när fara hotar väcks de omedelbart av någon av de vuxna elefanterna. Skadade eller t.o.m. döende elefanter stöttas och hjälps av sina kamrater.
Elefanternas aktivitetsområde är i allmänhet inte mer än något eller några tiotal kvadratkilometer, men under extremt dåliga födo- och vattenförhållanden har man med hjälp av små radiosändare som monterats på elefanterna visat, att de kan röra sig över betydligt större områden. Elefantens normala dygnsrytm påverkas kraftigt om djuren störs av människan. Där störningar är vanliga, håller sig elefanterna gömda under dagen i tät vegetation, och går ut i öppna biotoper enbart nattetid.