Förekomst av indisk elefant

Utbredningsområdet för den indiska elefanten var tidigare avsevärt större än dagens. Det förekom vilda elefanter så långt västerut som till Arabiska halvön, och österut långt in i Kina. Numera förekommer den indiska elefanten endast på den Indiska halvön, Sri Lanka, Indokina inklusive Malackahalvön, samt på Sumatra. Det finns också ett litet antal vildlevande elefanter på Borneo, men dessa har troligen inplanterats där i sen tid av människan.

Man kan särskilja fyra underarter, som förekommer i fyra olika regioner. Den allra största utbredningen har Elephas maximus bengalensis, som förekommer i Indien och Indokina. Denna underart har också den största numerären, ca 20 000 individer. Den andra underarten är Sri Lanka-elefanten (Elephas maximus), som kännetecknas av att alla hondjur och uppemot 90 procent av handjuren saknar betar. Ett par tusen av denna underart finns ännu vilda på de delar av ön där lämplig och ostörd miljö finns kvar, främst i reservat och nationalparker. Den tredje underarten är den elefant som lever på Sumatra, Elephas maximus sumatranus, vilken bl.a. karakteriseras av öronens rektangulära form. Denna underart är tyvärr på snabb väg mot utrotning. Slutligen har vi den fjärde underarten Elephas maximus hirsutus, vilken förekommer på Malackahalvön. Denna underart har en kraftigare hårväxt än andra underarter. Dess antal har på senare tid drastiskt sjunkit, och är nu ett knappt tusental, varför också denna underart måste betraktas som i hög grad utrotningshotad. Tidigare fanns det ytterligare en underart på Java, men den är redan utdöd.