Människan och den indiska elefanten

Förhållandet mellan jordens största landdjur och människan har en lång historia och är långt ifrån av tillfällig karaktär, speciellt vad gäller den indiska elefanten. Bevarandet av arten är dock ett problem som är lika allvarligt vad gäller båda arterna av elefanter.

På grund av sin styrka och sitt imponerande utseende, har den indiska elefanten sedan mycket lång tid tillbaka tagits i bruk av människan, som arbetsdjur, för ceremoniella ändamål och för att tjänstgöra i krig. Detta visas av skulpturer som har hittats i ruinerna efter Mohenj-Daro och Harappa i Indusdalen, och som är åtminstone 5 500 år gamla. Än idag används elefanten i stor utsträckning i skogsarbete. Elefanten har dock aldrig fullständigt domesticerats, emedan avel aldrig varit lönsam. Eftersom avlande hondjur inte skulle kunna arbeta under långa perioder, och eftersom ungarna har en så lång uppväxtperiod under vilken de skulle kosta en massa att föda utan att ge något arbete, har man ansett det mera lönsamt att låta naturen sköta aveln, och i stället rekryterat vuxna elefanter från det vilda för att ersätta arbetsdjuren efter hand som dessa slits ut. Vilda elefanter fångas genom enorma drevkedjor på flera tusen man, assisterade av flera tiotal tama elefanter. De vilda elefanterna drivs in i kraftiga inhägnader, där de djur som avses att tämjas väljs ut, och resten släpps igen. Vid tämjningen av den vilda elefanten spelar tama elefanter, som utmärkt sig genom speciella anlag för utlärning, en stor och viktig roll. Till skillnad från den indiska elefanten har den afrikanska använts i arbete i mycket liten utsträckning. De infödda afrikanerna har alltid jagat elefanter med förgiftade pilar och stora fällor. Systematisk tämjning av afrikanska elefanter utfördes först på order av Ptolemaios den andre, som använde dem för sina krig utmed Röda havets kuster och i Etiopien. Efterfrågan på afrikanska elefanter sjönk snabbt efter slaget vid Raphia år 217 f.Kr. vid vilket ett stort antal indiska elefanter tillfångatogs av egypterna och befanns ha ett för människans ändamål betydligt gynnsammare temperament. Afrikanska elefanter användes även av kartagerna, t.ex. av Hannibal, i det berömda tåget över Alperna. Sedan dröjde det till början av 1900-talet innan den afrikanska elefanten togs i människans tjänst igen. Den här gången var det kung Leopold Il av Belgien, som lät inrätta ett träningscenter för elefanter vid Gangala-NaBodio i dåvarande Kongo, nuvarande Zaire. Aktiviteten vid denna station pågår fortfarande i liten skala, och en del arbetselefanter används lokalt i skogsarbete. Det har visat sig svårt att föda upp mycket unga elefanter som förlorat sin moder, men ungdjur i 12- till 15-årsåldern kan tränas upp på ett år.