Levnadsvanor för indisk elefant

Trots sin stora kropp är elefanten expert på att röra sig ljudlöst genom djungeln, och i tät terräng kan man helt oförhappandes komma rätt in i en elefanthjord utan att man hört någonting. Elefantens steg är förvånansvärt lätta, och den lämnar ytterst otydliga spår trots sin storlek. En vuxen elefanttjur väger över fyra ton, men dess fötter är så stora att marktrycket blir så lågt som 600 gram per kvadratcentimeter. Elefanterna skapar ett helt nätverk av stigar i djungeln, som uppvisar ett mycket rationellt mönster i förhållande till terrängen. De förbinder djurens betesplatser i högre terräng med skuggiga viloplatser och med vattenställena. Stigarna är breda och tydliga, med stora sidovägar uppför kullarnas sluttningar, gående i sicksack när terrängen blir mycket brant. Stigarna är breda nog för människan, t.o.m. för motortrafik i vissa fall, och det har hänt att de ibland har fått utgöra basen för senare vägbyggen. Naturligtvis används elefanternas stigar av en mängd andra djur, såsom noshörningar, bufflar, hjortar och tigrar.

När elefanten förflyttar sig rör den sig i en vägvinnande gångart som påminner om en travande häst. Vid normal förflyttning är farten sju kilometer i timmen. När elefanten har bråttom kan den hålla en hastighet av 15 kilometer i timmen, och vid snabba rusher, t.ex. vid ett anfall eller flykt, kommer den upp i 40 kilometer i timmen. Liksom den afrikanska släktingen är den indiska elefanten också en utmärkt simmare, och förmår korsa även mycket breda floder, eller t.o.m. havsvikar, varvid nästan hela kroppen är under vattenytan utom snabeln, som hålls upp som ett periskop.

Den indiska elefanten är ett flocklevande djur med en social organisation som liknar den afrikanska elefantens. Hondjuren bildar små hjordar på upp emot 20 medlemmar, bestående av närbesläktade hondjur och deras avkommor i olika åldrar. Ledaren är i allmänhet den äldsta kon. Tjurarna lämnar sin moderhjord när de blivit könsmogna och lever då i mindre grupper med andra handjur. Hondjursflockarna besöks av tjurarna i princip endast när en av korna är i brunst. Ibland företar elefanterna längre årstidsbundna vandringar, varvid flera småhjordar kan förenas till större, löst sammanhållna ansamlingar. Vissa observationer från Sri Lanka anger att sådana större grupper av elefanter på vandring anförs av en liten grupp äldre tjurar. Men även i det dagliga livet gör vissa elefantgrupper rätt långa förflyttningar, t.ex. för att nå sina dricksoch badplatser. Sådana förflyttningar kan innefatta avstånd på upp till 30 km. Moderdjur med små ungar kan dock inte företa sådana långa förflyttningar, utan stannar i allmänhet inom någon kilometer från vattenplatserna, förutsatt givetvis att tillräckligt med bete finns tillgängligt.

När en hjord betar kan den sociala hierarkin observeras väl. De ranghögsta individerna har alltid företräde till de bästa delarna av betet. De individer som står lågt på rangskalan håller sig i bakgrunden, och nalkas dominanta djur med försiktighet och respekt. En vuxen ko med en liten unge tillåter till exempel en ungko att komma i närheten endast om hon hjälper till med att passa ungen.

Den indiska elefanten äter en mängd olika vegetabilier, både i skogen och ute på gräsmarkerna. Gräs, rötter, blad, skott, kvistar, frukter, blommor och bark ingår i elefantens föda. Bambuskott är särskilt uppskattade. Tama elefanttjurar kan sätta i sig hundratals kilo foder per dag, kor avsevärt mindre. Det finns en rapport om en elefanttjur som åt 360 kg på 18 timmar. Genom sin verksamhet i skogen, t.ex. genom att den bryter ned träd och dödar andra genom ringbarkning, ger elefanten upphov till en rik sekundär växt av skott som är av stor glädje för andra växtätande djur i elefantens miljö. Elefantens enorma energibehov är avgörande för dess dagliga aktiviteter. Man har beräknat att en elefant måste tillbringa 18 till 20 timmar per dygn för att beta, för att inte drabbas av energiunderskott. Den sover alltså bara några få timmar per dygn, och då ofta avbrutet för att vaksamt undersöka om inte någon fara närmar sig.

Elefantens föda passerar mycket snabbt genom matsmältningskanalen, vilket gör att stora mängder osmält föda kommer ut med spillningen. Man har beräknat att närmare hälften av det material elefanten sätter i sig bara passerar rakt igenom. Detta gör naturligtvis att mängden spillning är mycket stor. Matsmältningen hos elefanten åtföljs av en kraftigt mullrande mage som kan höras på långt avstånd. Elefanten urinerar 10 till 14 gånger per dag.

Sociala kontakter mellan artfränder upprätthålls genom visuella, akustiska och doftbaserade signaler. I tät skog kan elefanterna kommunicera med varandra över större avstånd genom trumpetande och skrik. Mödrarna kallar på sina små ungar genom att kraftigt slå öronen mot kroppssidorna med en ljudlig smäll. När djur som inte setts på ett tag möts åtföljs mötet också av en mängd ljud. Liknande ljud används för att hålla kontakt mellan medlemmarna av en hjord över kortare avstånd när de inte ser varandra i tät skog. När en elefant uppmärksammat en tiger eller en människa trumpetar den gällt och högt och slår med snabeln mot marken som en hotande signal. Doftsignaler spelar också en viktig roll. När två elefanter möts kontrollerar de varandras munnar, könsorgan och tinningkörtlar med spetsen av snabeln.

Som redan torde ha framgått är elefantens sinnen synnerligen skarpa. Luktsinnet är mycket gott. Man har observerat att tama elefanter känt lukten av vilda artfränder på flera kilometers avstånd. På liknande sätt kanen elefant känna lukten av vatten på långt håll. Känselsinnet är väl utvecklat över hela kroppen, men särskilt känslig är spetsen på snabeln. Även synsinnet är gott, om också inte det viktigaste av elefantens sinnen.

Elefanten förefaller tämligen intelligent, och dess goda minne är mångomvittnat. Noggrant kontrollerade försök har visat att elefanten kan lösa tämligen komplicerade problem, som bygger på gott minne.

Vad gäller fortplantningen skiljer sig inte den indiska elefanten nämnvärt från den afrikanska. Båda könen når könsmognad vid en ålder av nio till tolv år. Den fortplantningsdugliga åldern hos hondjuren varar åtminstone till 35-årsåldern. Den reproduktiva perioden i en honelefants liv blir alltså drygt 20 år, under vilken hon i genomsnitt producerar 7 avkommor. Av dessa överlever endast tre eller fyra till vuxen ålder. Eftersom könskvoten är jämn, kan man räkna med att varje honelefant lämnar två vuxna döttrar efter sig som ersätter henne när hon dör. Dräktighetsperioden är 20 till 22 månader, och varje unge tar ju flera år att föda upp. Fortplantningen hos elefanten är alltså en ytterst långsam process, vilket gör att om ett bestånd allvarligt reducerats tar det flera decennier att bygga upp det igen.

När honelefanten föder, har hon ofta hjälp av en eller två andra kor. Dessa hjälper till att befria ungen från fosterhinnorna och att få den upp på fötter. Detta lyckas i allmänhet inom fem minuter efter det ungen är född. En timme senare är den unga elefanten redan klar att följa med hjorden när den förflyttar sig, varvid den håller sig tätt intill modern, som stöder den med snabeln. Elefanter föds i allmänhet med huvudet först, liksom de flesta däggdjur. De måste absolut få dia i minst sex månader, men gör det vanligen i två eller tre år, på slutet dock kraftigt kompletterat med fast föda. Modern lär sin unge hur den ska handskas med olika typer av föda, och erbjuder den ofta buntar av gräs. Biträdande hondjur erbjuder ibland ungen färdigtuggad föda, när den är liten. Elefantmjölken är tämligen tunn, med en fetthalt på bara 2,2 procent. Elefantungen diar inte med snabeln utan direkt med munnen, precis som andra däggdjursungar. Moderns juver sitter inte mellan bakbenen som hos de flesta fyrfota djur, utan långt fram på bröstet mellan frambenen.