Snabeln hos elefantdjuren
Det är livsviktigt för elefanten att ha ett rörligt griporgan med vilket den kan sträcka sig efter föda och vatten som är utom räckhåll för munnen. Snabeln är också ett viktigt känselorgan, och en mängd andra användningsområden har sedan tillkommit sekundärt, sedan den väl var utvecklad. Några fossila arter hade, istället för en snabel, utvecklat en lång käke för att nå marken. Denna utvecklingsgren var dock inte lika framgångsrik som snabelgrenen. För att förse snabeln med rejäla muskelfästen måste skallen hos elefantdjuren ha stora benytor. Evolutionen har "löst" detta problem utan att göra skallen alltför tung, genom att förse elefanterna med stora benstrukturer i skallen som är fyllda med luftceller. Hos den nyfödda elefantungen finns inte dessa, utan de utvecklas med åldern, ett exempel på "evolutionär rekapitulation", dvs. släktets evolutionära utveckling speglas i fostrets och den unga elefantens utveckling.
Genom att snabeln är försedd med kraftiga muskler, vilka är väl förankrade i skallen, har den en enorm styrka, så att elefanten kan lyfta t.o.m. hela träd med den. Snabeln kan dock också utföra ytterst fina manipulationer, som att plocka ut skräp ur ögat. Snabeln är också ett mycket känsligt sinnesorgan, både för känselsinnet, och för luktsinnet. Genom att höja eller sänka snabeln kan elefanten känna av olika luftlager med luktsinnet, och få god information om sin omgivning. Snabeln används även för att uttrycka olika sinnesstämningar i det sociala samspelet mellan olika individer, t.ex. vid konflikter och uppvaktning. Snabelns viktigaste funktioner är dock att äta och dricka med. När elefanten dricker suger den upp ungefär 4 liter per gång i snabeln och sprutar ned det i halsen. Eftersom en vuxen elefant behöver dricka ca 200 liter om dagen, så blir det många "uppsugningar" per dygn. Elefanten använder även snabeln till att duscha sig med. Lika ofta som den duschar sig med vatten, tar den ett dammbad med hjälp av snabeln. För att erhålla tillräcklig sugkraft i snabeln har elefanten ovanligt kraftigt utvecklade lungor, som fyller ut bröstkorgen fullständigt, och är tätare pressade mot diafragman, än vad som är vanligt hos andra däggdjur.
Snabeln används även för att applicera doftsekret från den s.k. temporalkörteln, eller tinningkörteln. Slutligen måste också nämnas den roll som snabeln spelar som såväl defensivt som offensivt vapen.
För att summera denna långa redogörelse för snabelns olika och mångskiftande användningsområden kan man säga att den är som en extra extremitet, försedd med en hand, med vilken elefanten kan företa en mängd olika manipulationer. Dessutom är den också ett sugrör och ett känsligt sinnesorgan.
