Elefantdjurens utveckling

Elefantdjurens mest typiska attribut är kanske snabeln, vilken med rätta får ge ordningen dess vetenskapliga namn (snabel heter proboscis på latin). Denna kroppsdel är ett synnerligen användbart redskap. Precis som människan är en produkt av sina händer, så kan man påstå att elefanten är en produkt av sin snabel. Den ger oss ett fantastiskt exempel på vad evolutionen kan förmå i form av ett djurs anpassning till sin miljö.

Elefantdjurens släktträd börjar med Moeritherium, en avlägsen föregångare till elefanterna, som levde under eocen för knappt 60 miljoner år sedan. Den såg ut som en liten tapir, och hade troligen en mycket liten snabel, eller ingen snabel alls. Från detta urstadium och till de moderna elefanterna, har elefantdjuren färdats en lång evolutionär väg. Den har utmärkts av framförallt två trender: allt större och kraftigare kropp och ben, och en allt längre och rörligare snabel. Sumpiga skogsmiljöer gjorde det fördelaktigt att höja kroppen genom utvecklandet av långa kraftiga ben. Tilltagande kroppshöjd, tillsammans med utvecklingen av framtänderna till långa betar, försvårade emellertid för djuren att beta av markvegetationen. Denna brist avhjälptes dock genom utvecklingen av snabeln.